fredwurst

I den dunkla skuggan av askmolnet från innanmätet vandra vi långsamt utan mål. Det enda som gör oss sällskap är kråkorna som cirklar ovanför.

Vi hade planer, storslagna sådana, på ett liv i sällhet, men i vanlig ordning var snart nere på jorden igen.

Om vi blundar riktigt hårt, sa du, kan se oss själva i en lycklig sits. Jag blundar så hårt att det gör ont, svarade jag, men jag ser ändå bara en eländig spegelbild av mig själv.

Kråkorna kraxade långt uppe bland trätopparna, det kändes som att det var soundtracket till det liv vi levde, men förmodligen var det bara hånskratt från flygfäna som väntade på våra döda kroppar.

I den dunkla skuggan av askmolnet vände jag mig mot mitt sällskap, bara för att se. Att det inte fanns något sällskap mer än det i mitt huvud.