fredwurst

Smällen mot skallen lät skarp, tung och hård, när bödeln åter tog sig en skalp. Han borde ha vant sig vid denna smäll, ty han hade åkt dit tusentals gånger förut. Runt honom fanns bara ondska och svek, men det värsta var inte de runt omkring honom, det värsta det var han själv och detta plågade honom dag efter dag.

Han drömde sig bort till plats där allt var, så ärligt, så rakt och så rättvist. Var morgon han vaknade till helt förskräckt, hans mardröm ja den bara fortskred. All denna ondska och allt detta svek som plågar och hånar hans själ, är omöjlig att slita sig ur utan att sänka sig till den nivån, där de andra djuren hör till.

Han tänkte länge och väl på alla de som, stannar och bryr sig om han. De människor han försakar för sträva mot en helt ny nivå. Den säkerhet som locka honom just där, utmanar dock ej tillräckligt hårt. Han hoppas ännu på att lyckas med att, finna lycka på sitt eget håll.

Men lyckan är svår att finna just där, då ingen vill släppa honom in. Han är gudomlig på håll, en slasktratt av rang som duger när andra sagt ifrån. Ett andrahandsval som i bästa fall duger till att, fördriva en liten överbliven stund med. Så fort något annat finns att tillgå kan man, släppa och vandra vidare långt bort från vår man. Han kan höra precis hur väl alla mår ty han har fått ta dersa skit.