Pateten
Marcuseev vaknade tidigt den här dagen, klockan var inte mer än 11.37 när han slog upp ögonen. Han suckade över att han aldrig lyckades sova ut ordentligt. Till sin fasa såg han att tjejen han hade raggat upp på Herrgår'n dagen innan hade smitit iväg utan att säga adjö. Egentligen ville han vara lite arg på Sanna som hon hette, eller om det var Anna, Hanna eller Johanna, whatever tänkte han, hon borde ha stannat kvar på lite frukost i alla fall. Något nummer lär väl inte vara att räkna med heller tänkte han och traskade ut i kokvrån för att koka sig lite kaffe.
Han funderade på om han skulle ta sig upp till campus och gå på föreläsning, om det nu fanns någon föreläsning att gå på. Han var inte helt säker på hur hans schema såg ut dock, det var ingen på universitetet som visste hur hans schema såg ut. Ska vi vara riktigt ärliga är det inte många på universitetet som visste vad han fortfarande gjorde på campus. Han hade börjat på PA som ambitiös 19-åring, men det var 10 år och ett antal omtentor och programbyten sedan. Nuförtiden försökte han mest läsa lite kurser hit och dit i ett desperat försök att inte behöva ge sig ut i arbetslivet på heltid. Han jobbade dock lite extra som frilansande journalist åt en av de större kvällstidningarna i landet, där han allt som oftast skrev om olösta brott som han tyckte sig ha lösningen på.
Helst av allt ville han bli kriminalare, men det krävde att han gick igenom Polishögskolan och det hade han inte fysik till. Han led av dåliga knän och svagt hjärta. Dessutom var han alldeles för svag för whiskey, något som alltför ofta ställde till bekymmer i hans liv. Så var också fallet denna morgon, då han led av en fruktansvärd baksmälla när han satte sig och läste tidningens nätupplaga vid frukostbordet. Förstasidan fick honom dock att sätta morgonkaffet i halsen. Där stod att läsa "Universitetsrektors sekreterare kidnappad". Marcuseev insåg att detta var ett fall för honom och hoppade i kläderna och gav sig upp mot campus.
Campusområdet var fullt av poliser och ordningsvakter som stoppade folk och frågade ut dem om vad de hade sett denna morgon då kidnappningen hade ägt rum. Marcuseev som hade press-legitimation letade upp befälhavande polis och började ställa frågor, något som kommissarie Jörgensen inte verkade alltför road över. Det Marcuseev fick veta var att ett gäng, troligtvis studenter, som strax före klockan nio på förmiddagen hade stormat in på Universitetets huvudkontor iförda D-overaller och utfört kidnappningen. Det mest trovärdiga var dock, enligt kommissarien, att det rörde sig om studenter på ett annat program som använde falska overaller för att förvilla ordningsmakten. Än så länge hade inga krav om lösensummor ställts ut och polisen hade inga som helst ledtrådar eller tankar om vem eller vilka som kunde tänkas ha motiv till kidnappningen. Marcuseev tackade för pratstunden och lämnade sitt visitkort och bad kommissarien ringa och meddela när en eventuell presskonferens skulle äga rum.
Marcuseev gick in på universitetets kontor och började gå igenom betygsbanken och arkiven i hopp om att kunna hitta någon som hade motiv nog för att kidnappa rektorns sekreterare! Han tittade på klockan och insåg att det skulle bli en lång dag och troligtvis sen natt innan han var färdig, men det gjorde honom inget. Det här var det han älskade mest av allt. Av bara farten glömde han bort det seminarium han skulle ha gått på, men vad fasen det finns fler tillfällen tänkte han och fortsatte gräva i arkivet.
