Marcuseev

Klockan hade hunnit blir elva dagen efter Marcuseev och Foul-Ida hade festat tills HG hade stängt, när telefonen ringde och väckte dem där de låg och sov på golvet i Idas lägenhet. Då ingen av dem hade en aning om hur de hade kommit dit eller vad filurerna som låg i Idas säng var för några infann sig en ganska kylig stämning i rummet. Efter en dryg timme av spydiga pikar gick de båda, i efterhand i alla fall, oönskade gästerna hem och Marcuseev kunde få lite frukost av Ida. De satt och diskuterade tänkbara motiv bakom den hemska kidnappning som hade ägt rum på Campus när de plötsligt fick se ett kuvert som deras nattgäster hade lämnat kvar på bordet. Det stod dessutom Marcuseevs namn på kuvertet vilket givetvis ledde till ett öppnande av detta.

Kuvertet innehöll en liten tidningsnotis från den lokala tidningens morgonupplaga som var daterat tre veckor bakåt i tiden. Dessutom fanns ett mötesprotokoll från ekonomernas festeri som förkunnade att ovan nämnda tidningsnotis var horribel eftersom det i denna stod att läsa: "Universitet förbjuder uppåtstående kragar. Som ett led i universitetets vilja att hålla uppe stil och profil bland sina studenter funderar universitetsledningen på att förbjuda piké-tröjor med kragar som står upp på campus-området. Orsaken till detta är att det ser ovårdat slarvigt ut hävdar universitetsledningens chefsekreterare. När förbjudet skulle träda i kraft kan det inte uttalas om, men förhoppningen är att det ska vara infört till nästa läsår." Tillsammans med dessa båda föremål fanns en handskriven lapp med texten: "Detta borde vara intressant för din utredning /Djuphalsen"

• Vem i helsike är denna man som använt sig av ett så pass dåligt smeknamn? skrattade Marcuseev högt.
• Man? Sa Ida frågande.
• Ja, vad då, vad är det med det nu då? Frågade Marcuseev.
• Ja vad är det som säger att det inte kan vara en kvinna som kommer med tips till din utredning? Sa Ida bestämt.
• Det har du rätt i, svarade Marcuseev och fortsatte: Det var ett uttryck snarare än nedlåtande av det kvinnliga könet.

De båda vännerna log mot varandra och började söka efter de namnen som fanns angivna på protokollet i hopp om att kunna få någon matnyttig information om dessa. Dörrklockan ringde och när Ida öppnade dörren stod "Bosse" utanför dörren, han kallades "Bosse" av Marcuseev för att denne skulle ha flirtat med en nolla för något år sedan. Dessutom var han en rolig prick att hacka på då han vägrade dricka öl utan istället drack Cider när det vankades fest, men alla kan inte vara manliga resonerade Marcuseev och accepterade "Bosse" för den han var.

"Bosse" hade ett nästan intill narkotiskt beteende och verkade otroligt paranoid, han tittade sig om till höger och vänster med nervös blick ett antal gånger innan han klev in hos Ida. Ida som var en kvinna med en utmärkt personkännedom frågade genast "Bosse" vad som var fel. "Bosse" svarade inte utan gick raka vägen in till Idas rum och började titta bakom böckerna i bokhyllan och i lampskärmar. Marcuseev smålog och tänkte "sånt här ser man ju bara på film", innan han tog till orda och började prata med "Bosse".

• Vad sysslar du med egentligen din gamla ciderdrickare? Sade Marcuseev
• "Sssch"! "Bosse" gav ifrån sig ett läte som manade till tystnad.
• Nu är du mer skum än i vanliga fall min vän, vad fan gör du? Marcuseevs röst blev lite irriterad

"Bosse" sa ingenting utan fortsatte leta efter någonting allt medan Ida serverade Té, Whiskey och ostfrallor. Marcuseev högg in på frukosten och lät den helt enkelt tysta munnen. Då helt plötsligt hade "Bosse" letat färdigt, satte sig ner med de andra två och tog för sig av frukosten, givetvis drack han inte av Whiskeyn då han inte hade lärt sig detta.

• Jag har lyckats med bedriften att lägga näsan i något som jag inte borde! Utbrast "Bosse" efter en längre tids tystnad.
• "Hmpf" var det enda som Marcuseev fick ur sig eftersom han satte smörgåsen i halsen.
• Jag hade bortamatch förra veckan och när jag vaknade satt tjejen i telefonen och pratade om något förbud som borde stoppas och att vissa människor borde försvinna! "Bosses" röst var märkbart stressad nu.
• Vad är det du säger? Menar du allvar? Marcuseevs blick gick från rödögd till glasklar på en hundradels sekund.
• Ja det är sanning hela vägen, jag trodde inte att det var något att bry sig om tills jag läste om kidnappningen på campus, fattade direkt att det måste höra ihop. "Bosse" såg nästan lite nöjd ut när han beskrev sin analytiska förmåga.
• Vet du vem personen i fråga är? Ida bröt in i samtalet.
• Nja sa "Bosse" och fortsatte: "Hon hette Frida, eller Ida tror jag. Det kan ha varit någon kompis till henne som hette så också.
• Minns du inte ens hennes namn? Frågade Ida upprört.
• Nej, det var väl inte hennes namn jag var ute efter din nöt. "Bosse" tittade på Ida som om han sett ett UFO.
• Lägg av nu för helvete, moraliska diskussioner kan ni väl ta nå'n annan gång? Avbröt Marscuseev.
• Ja, jo, men alltså. Ida stammade fram några stavelser mitt i en tugga.
• Skit i det där nu, nu fokuserar vi på att få fram en identitet på den där tjejen. Tillsammans med dokumenten från "Djuphals" är det nog det viktigaste spåret vi har just nu! Marcuseev kände sig plötsligt väldigt vuxen och ansvarstagande.
• Jag vet vart fruntimret bor, kan det vara till nytta? Log "Bosse"
• Det kan det absolut vara, vi sticker dit! AJ SOM FAN!! Marcuseev hoppade upp ur sin stol och lyckades på samma gång slå tårna i ett bordsben.
• Aj aj kapten! Sa Ida och hånlog mot Marcuseev.

De tre vännerna gav sig ut i studentghettot på jakt efter "Bosses" ragg, eller åtminstone hennes namn. Tyvärr för de tre så hade "Bosse" inget större minne att tillgå, ja man skulle nästan kunna kalla honom för glömsk. Så trion fick snällt vandra runt i sommarsolen och leta febrilt.

För de som har varit i detta studentghetto någon gång vet att det inte är lätt att hitta där. Otaliga är de studenter som gått vilse när de letat efter en fest eller försökt ta sig hem från en fest. Dessutom finns alltid stressen att gå så mycket vilse att man hamnar utanför student-området i människobyn. Denna människoby är något av studenternas stora skräck då risken är stor att man blir jagad, av någon underutbildad låglönearbetstagare som föraktar högutbildat folk. Studenter gör bäst i att inte vistas i människobyn ensamma och framförallt inte efter mörkrets inbrott.

"Hahaha, här är det ju!" "Bosse" stod med ett leende och pekade mot en trappuppgång i ett hyreshus. - Här inne bor hon ju! Tjöt han medan han gapskrattade. Marcuseev och Ida tittade på varandra och skakade på huvudet. Marcuseev gick fram till porten och kände på den, men den var låst och de kunde därför inte ta sig in. Det gick dock att se tavlan som förkunnade vilka som bodde i huset, men det hjälpte inte heller så mycket då det bara stod initialen i förstanamnet och hela efternamnet. Till slut tröttnade Ida på "Bosses" flin och utbrast i ett:

• Vad fan flinar du åt din lille fjant?
• Alltså inse hur sjukt detta är! Skrattade "Bosse" fram.
• Vad är det som är så roligt? Frågade Marcuseev.
• Att jag inte kom ihåg att hon bodde här. Blev "Bosses" replik.
• VA? Utbrast Ida och Marcuseev i kör.
• Ja, men alltså jag bor ju i porten bredvid. Sa "Bosse" med ett skratt.
• FYYY FAAN för dig, här har vi dragit oss runt hela jävla stan bara för att du din idiot inte har bättre minne än en   guldfisk! Idas blick var rosenrasande när hon uttryckte dessa ord.
• F-F-Förlåt, var det enda "Bosse" kunde stamma fram.

Helt plötsligt öppnades porten de stod framför och ut klev en flicka, vacker som få. "Bosse" slängde sig bakom ett par närliggande buskar och kröp inte fram förrän tjejen var långt utom synhåll.

• Vad var det där om? frågade Ida
• Det var hon, svarade "Bosse"

De tre vännerna tittade på varandra med ett leende och börjad i rask takt gå efter tjejen för att se vart hon var på väg.

Marcuseev vaknade tidigt den här dagen, klockan var inte mer än 11.37 när han slog upp ögonen. Han suckade över att han aldrig lyckades sova ut ordentligt. Till sin fasa såg han att tjejen han hade raggat upp på Herrgår'n dagen innan hade smitit iväg utan att säga adjö. Egentligen ville han vara lite arg på Sanna som hon hette, eller om det var Anna, Hanna eller Johanna, whatever tänkte han, hon borde ha stannat kvar på lite frukost i alla fall. Något nummer lär väl inte vara att räkna med heller tänkte han och traskade ut i kokvrån för att koka sig lite kaffe.

Han funderade på om han skulle ta sig upp till campus och gå på föreläsning, om det nu fanns någon föreläsning att gå på. Han var inte helt säker på hur hans schema såg ut dock, det var ingen på universitetet som visste hur hans schema såg ut. Ska vi vara riktigt ärliga är det inte många på universitetet som visste vad han fortfarande gjorde på campus. Han hade börjat på PA som ambitiös 19-åring, men det var 10 år och ett antal omtentor och programbyten sedan. Nuförtiden försökte han mest läsa lite kurser hit och dit i ett desperat försök att inte behöva ge sig ut i arbetslivet på heltid. Han jobbade dock lite extra som frilansande journalist åt en av de större kvällstidningarna i landet, där han allt som oftast skrev om olösta brott som han tyckte sig ha lösningen på.
Helst av allt ville han bli kriminalare, men det krävde att han gick igenom Polishögskolan och det hade han inte fysik till. Han led av dåliga knän och svagt hjärta. Dessutom var han alldeles för svag för whiskey, något som alltför ofta ställde till bekymmer i hans liv. Så var också fallet denna morgon, då han led av en fruktansvärd baksmälla när han satte sig och läste tidningens nätupplaga vid frukostbordet. Förstasidan fick honom dock att sätta morgonkaffet i halsen. Där stod att läsa "Universitetsrektors sekreterare kidnappad". Marcuseev insåg att detta var ett fall för honom och hoppade i kläderna och gav sig upp mot campus.

Campusområdet var fullt av poliser och ordningsvakter som stoppade folk och frågade ut dem om vad de hade sett denna morgon då kidnappningen hade ägt rum. Marcuseev som hade press-legitimation letade upp befälhavande polis och började ställa frågor, något som kommissarie Jörgensen inte verkade alltför road över. Det Marcuseev fick veta var att ett gäng, troligtvis studenter, som strax före klockan nio på förmiddagen hade stormat in på Universitetets huvudkontor iförda D-overaller och utfört kidnappningen. Det mest trovärdiga var dock, enligt kommissarien, att det rörde sig om studenter på ett annat program som använde falska overaller för att förvilla ordningsmakten. Än så länge hade inga krav om lösensummor ställts ut och polisen hade inga som helst ledtrådar eller tankar om vem eller vilka som kunde tänkas ha motiv till kidnappningen. Marcuseev tackade för pratstunden och lämnade sitt visitkort och bad kommissarien ringa och meddela när en eventuell presskonferens skulle äga rum.

Marcuseev gick in på universitetets kontor och började gå igenom betygsbanken och arkiven i hopp om att kunna hitta någon som hade motiv nog för att kidnappa rektorns sekreterare! Han tittade på klockan och insåg att det skulle bli en lång dag och troligtvis sen natt innan han var färdig, men det gjorde honom inget. Det här var det han älskade mest av allt. Av bara farten glömde han bort det seminarium han skulle ha gått på, men vad fasen det finns fler tillfällen tänkte han och fortsatte gräva i arkivet.